Här kommer del två i Ljungberg legacyn. G1 står för Generation 1, när Lovisas barn blir ungdomar kommer jag att börja på Generation 2. 

Del 2

Dagarna gick långsamt för Lovisa. Dagen efter mötet med Adam på stranden hade han ställt in dejten de skulle ha samma kväll. Hans syster hade blivit plötsligt sjuk och Adam var tvungen att åka till henne. Han visste inte hur länge han skulle vara borta, det kunde ta veckor innan läget var stabilt igen. Lovisa mailade dagligen med Adam och all vaken tid tänkte hon på honom, trots att de spenderat så kort tid tillsammans. Direkt efter jobbet tog hon sig alltid till stadens bibliotek för att kolla sin mail. 

Adam ringde även så ofta han kunde, ibland pratade de i timmar utan att tröttna. Efter några månader hade de utvecklat ett riktigt förhållande trots att de bara träffats en enda gång sen gymnasiet. Lovisa saknade Adam otroligt mycket och tänkte knappt på annat än dagen de skulle få se varandra igen.

Han hade äntligen gett henne ett datum då han skulle komma tillbaka. 

10 dagar kvar, tänkte Lovisa. Det är bara tio ynka dagar kvar! Sen får vi vara tillsammans!

Tio dagar passerade och vips så stod dem där på stranden igen. Denna gång var de inte främlingar utan det motsatta, de var kära. 

- Jag har saknat dig så otroligt mycket att jag inte ens kan beskriva det med ord! 

- Jag har saknat dig med, du anar inte vad jag längtat efter dig, svarar Adam.

Lovisa tittar in i Adams kastanjebruna ögon. Hon bestämmer sig snabbt, det är nu eller aldrig!

- Kom, vi åker till poolområdet, säger Lovisa med bestämd röst.

- Ja visst, om du vill det så. Vad drottningen än säger, skämtar han.

När de kommer dit sätter dem sig och tittar på stjärnorna, mest för att Lovisa bad om det. Hon försöker samla mod till sig, tänk om det inte går som hon tänkt sig? Äh, jag håller ju på att förändra mig själv, då måste jag även ta risker, tänker hon.

De sitter där tills det blir ljust, hela natten har Lovisa grubblat på hur hon ska göra. 

- Vad funderar du på? undrar Adam. 

- Ingenting, svarar Lovisa och ler. 

För nu har hon bestämt sig. Hon drar bestämt upp Adam på fötter och stoppar handen i fickan. 

- Vill du gifta dig med mig? frågar Lovisa med skakig röst.

- Ja, JA! svarar Adam. 

- Du tycker inte det är för tidigt då? undrar Lovisa.

- Nej inte alls, under dessa månader har jag insett att du är den enda jag vill vara med.

- Här, sätt på dig ringen. Min fästman, tillägger Lovisa leende. 

- Med nöje, svarar Adam och ler tillbaka. När ska vi gifta oss då?

- Vad sägs om ikväll? Möt mig vid stranden, svarar Lovisa. 

När de kommer till stranden samma kväll gifter de sig, helt ensamma med endast havet som vittne. 

- Det här är verkligen allt jag drömt om, säger Adam. Bara du, jag och stranden. 

- Ja, det här är början på något stort, det känner jag på mig, svarar Lovisa. 

- Nu är vi gifta, min fru.

- Ja, jag antar att du flyttar in hos mig då? Jag bor närmare stan. Jag måste dock varna dig om att det kan bli lite trångt.

- Gärna, jag har velat flytta länge. Ditt hus kan knappast vara mindre än mitt, svarar Adam. 

Innan de beger sig till sitt gemensamma hem kysser Lovisa Adam. Hon är redo att börja sitt liv som gift, med någon hon aldrig trott att hon skulle falla för.