Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3

Del 4

- Öh.. Hej Lovisa, jag pratade bara med en vän. Han skulle uhm... köpa en ny bil och jag hade lovat att ringa honom då han behövde hjälp. Jag kom på det precis nu, det var därför jag gick... Hur länge har du stått där? Hörde du *host* någonting?

Donovan stammar nervöst och han känner att det började hetta till om kinderna. "Shit, shit, shit! Det kan inte vara sant! Varför pratade jag så högt? Hon kanske inte hörde?"

Miljoner tankar snurrar runt i Donovans huvud, han vill bara sjunka ner genom jorden. 

- Hehehe... Nej jag kom precis in, jag hörde bara att du var upprörd men inte vad det handlade om. Är allt okej? 

Självklart hade hon hört vad han sagt, hela samtalet hade hörts ända till vardagsrummet. Men vad kunde hon säga? Lovisa ville inte göra Donovan generad, och själv vet hon inte hur hon ska reagera. Hon har väl inga känslor för Donovan? Eller? Nej, han är bara en god vän och hon tänker inte förlora honom. En lögn är bättre än sanningen.

- Åh jaha, det var inget speciellt. Han frågade bara om jag kunde låna honom lite pengar och det ville jag inte, speciellt inte till någon lyxbil, svarar Donovan. 

"Yes! Hon hörde mig inte. Nu kan jag fortfarande ha en chans. För visst verkar det som att hon gillar mig lite ändå? Ja, det gör hon. Helt garanterat." 

- Men nu glömmer vi det här, skrattar Donovan. Låt oss göra något roligare istället. Se på skräckfilm kanske?

- Nej vi måste reda ut det här nu, jag såg att du tog illa vid dig när jag berättade om Adam. Men du måste förstå att det inte gör något, det är inte många som vet vad som egentligen hände honom. Du är en sån underbar vän och människa, tänkt inte mer på det där, säger Lovisa allvarligt. Vänta, vi pratar mer när jag lagt Joel.

När de en stund efteråt går tillbaka till köket för att prata kan Donovan inte längre tänka klart. "Jag måste berätta för Lovisa, det här fungerar inte längre. Alla tankar och känslor bara väntar på att få komma ut. Okej, jag säger som det är, det är nu eller aldrig."

- Lyssna på mig nu Lovisa, jag kan inte hålla det här inom mig längre. 

- Donny? Vad är det? Varför ser du så ledsen ut? frågar Lovisa fast hon självklart vet vad det handlar om. "Vad ska jag svara, vad ska jag säga? Kan jag säga sanningen eller kommer det krossa honom?"

- Jag är så ledsen, men vi kan inte träffas mer. Jag vill inte se dig mer. 

- Va?! utbrister Lovisa chockat. Du vill inte se mig mer?! Jag trodde du skulle säga något helt annat!

- Öh va, vadå för något? frågar Donovan nervöst. "Hörde hon mig i alla fall?"

- Nej det var inget, svarar Lovisa snabbt. Men vad har hänt nu helt plötsligt?

- Uhm.. Jo det är så att... Jag menar... "Varför kan jag inte komma på någon bra anledning? Om jag nu inte kan säga sanningen borde jag ju åtminstone kunna komma på en bra lögn. Duger jag inte ens till det?!"

Lovisa blir argare och argare för varje sekund som Donovan håller tyst.

- Okej, visst. Vill du inte ge mig något svar så varsågod, lämna mitt hem. Jag vill inte se dig igen. Jag trodde du var mer man än såhär, men du kan inte ens se mig i ögonen och berätta varför du nu helt plötsligt inte vill umgås mer. Stick härifrån då, så slipper du mig!

- Förlåt, jag trodde inte det betydde så mycket för dig. Jag är ledsen för det jag sa, och visst, jag kanske är feg men nu är jag redo att säga det. Lovisa, jag...

- UT ur mitt hem! Det betyder inte något för mig, jag trodde vi var vänner men tydligen inte! Var snäll och gå nu.

- Snälla, jag måste få säga det här, det är viktigt och jag tror att du vill höra det, svarar Donovan bedjande.

- Ut, UT!

- Ja okej, men du kommer ångra dig. Det är du som förlorar, inte jag. 

Lovisa står kvar när han lämnar köket. "Han är så barnslig och omogen! Varför kunde han inte bara säga det?! Å andra sidan, varför bryr jag mig? Jag är ju inte ens intresserad av honom. Verkligen inte, han är inte alls min typ. Snygg, trevlig, ambitiös. Nej det gillar jag inte, absolut inte. Dessutom, vad menade han med att jag förlorar?

"Herregud, vad har jag gjort?"     

Tidigare delar: Del 1, Del 2

Del 3

- Vi är snart där gubben, håll ut lite till.

- Men mamma, jag vill se huset, svarar Joel. 

- Ja det ska vi också, men att köra från Sunset Valley till Lucky Palms tar tre timmar. Försök sova nu.

Lovisa blev aldrig gift, hon fick inte påbörja ett liv med Adam. Några veckor efter frieriet dog Adam i en eldsvåda på jobbet. Han skulle rädda två småbarn från ett brinnande hus, barnen klarade sig men Adam hamnade i lågorna. Lovisa hade varit på jobbet när hon fick nyheten. Det var faktiskt hon som fick 112 samtalet om branden, när hon hörde att det var Adam det handlade om stannade hennes hjärta. Hur skulle hon någonsin kunna bli lycklig igen? 

Efter några månader kändes allt fortfarande hopplöst, men Lovisa fick snart något annat att tänka på. Hon var gravid. En pojke föddes vid namn Joel. Lovisa hade nu en del av Adam med sig, för alltid. 

Efter några timmar var de framme vid huset, det var mycket modernare än det Lovisa bott i. Det var bra, hon ville inte påminnas om livet i Sunset Valley. Det var för plågsamt. 

- Titta älskling! Vårt alldeles egna hus. Här kommer vi få det bra, konstaterar Lovisa.

- Kommer pappa spöka som i det förra huset? Jag gillar inte pappa, han är läskig, säger Joel.

- Nejdå vännen, här finns det inga spöken, skrattar Lovisa. Bara du, jag och Roland.

När de kommer in i huset börjar Joel genast att leka med klossar. Såhär fina klossar hade han inte i det andra huset. Inte flygplanstapeter heller. Kanske är det bättre här trots allt, tänker Joel. Bara han och mamma, inget läskigt spöke. 

Medan Joel leker tar Lovisa tillfället i akt och ringer den enda personen hon känner här i Lucky Palms, Donovan Steel. 

- Hallå? 

- Hej det är Lovisa. Jag kom och tänka på dig precis, jag har flyttat till Lucky Palms nu och du är i princip den enda jag känner, säger hon och skrattar. 

- Nej men Lovisa! Vilken trevlig överraskning. Kul att vi båda blev förflyttade till samma ställe. Jag har precis slutat jobbet. Du vill inte hitta på något?

- Jo absolut, det var därför jag ringde. Har du lust att komma över? Jag fixar lite kaffe och kakor.

- Ja kaffe och kakor säger jag inte nej till, jag kommer på två röda. 

- Hah, vi ses snart då, svarar Lovisa och lägger på.

- Donny! Wow! Du har förändrats. Du har blivit så... snygg! utbrister Lovisa. 

- Hehe... Tack så mycket Lovisa, du ser inte så ful ut heller, svarar Donovan och rodnar.

De går in och sätter sig i vardagsrummet där de pratar på ett bra tag om jobb, den nya staden och Joel. 

- Du måste vara glad att slippa den där slusken Adam? Att han kunde behandla dig på det sättet är ofattbart, säger Donovan upprört. 

- Va vad menar du? Adam var världens finaste man, hur vågar du säga något sådant om honom, svarar Lovisa ilsket.

- Hmm, låt mig tänka efter varför han är en idiot, säger Donovan ironiskt. Kanske för att han lämnade dig när du var gravid bara för att få vara med någon 20-årig lättfotad brud?

- Vad pratar du om? frågar Lovisa förvirrat. Varför tror du att han gjorde det? Och varför säger du "är"?

- Det var vad dem sa åt oss på jobbet efter att Adam stuckit. Vadå är det inte sant? 

Lovisa suckar, hon visste att hennes kollegor inte fått veta hela sanningen, men inte trodde hon att polischefen skulle komma på en sådan usel anledning till varför Adam var borta och hon var ledsen. 

Så hon började berätta allt för Donny. Om branden, kärleken, sorgen.

- Herregud Lovisa! Jag hade verkligen ingen aning! Jag trodde på det chefen sa. Jag är så hemskt ledsen!

- Det är okej Donny, du kunde ju inte veta. Bry dig inte om det, säger Lovisa tröstande.  

- Nej nej, det här är absolut inte okej. Jag är inte en sån person som skämtar om de döda. Du får vara så arg på mig som du vill! Jag förtjänar det.

- Nej men seriöst, det gör inget Donny, svarar Lovisa och försöker låta övertygande.  

- Varför fick vi inte veta sanningen? frågar Donovan förbryllat. 

- Det skulle hållas inom brandkåren sa de bara, de ville inte få dåligt rykte. Tydligen var det något fel på hans arbetskläder, de kunde inte stå emot elden.

De sitter tysta en lång stund. Donovan tittar ut i intet. Lovisa försöker komma på vad hon ska säga. Hon är ju faktiskt inte arg, men han verkar inte förstå det.

- Öh, jag kom precis på att jag måste ringa en vän, säger Donovan plötsligt och börjar resa sig. 

- Va? Nu? Okej visst, svarar Lovisa förvånat. 

Lovisa kollar upp efter honom när han går mot köket. Varför är han så märklig? Jag sa ju att allt är okej. Hoppas han inte är arg på mig, jag känner ingen annan här. Det kanske är hemskt att det bara är därför jag umgås med honom, men jag kan inte hjälpa det. Jag vill verkligen inte vara ensam. 

Hur kunde jag säga något så hemskt?! Men jag visste ju inte. Åh, nu har jag förstört allting. Hon kommer aldrig vilja se på mig igen. Varför är jag så korkad?!

- Hej Donny! Har det hänt något?

- Nej Frank, eller jo det har det väl. Men jag vet inte, allt är så konstigt. Jag förolämpade Lovisa, hur kunde jag?!

- Vänta, nu hänger jag inte med här. Vilken Lovisa, vart är du?

- Lovisa Ljungberg, hon jag jobbade med i Sunset Valley. Jag snackade ju om henne. Nu har hon också förflyttats till Lucky Palms. 

- Jaha, Lovisa. Ditt livs kärlek. Donovan hör Frank skratta på andra sidan linjen.

- Kanske inte mitt livs kärlek men ja, jag är kär i henne. Nöjd? 

- Mycket nöjd, men åter till problemet. På vilket sätt förolämpade du Lovisa? Du sa väl inte att hon var fet? Tjejer gillar inte sånt vet du.

- Sluta skämta, det här är allvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte gå tillbaka dit, det är för tryckt stämning. Jag sa hemska saker om hennes ex man, Adam. Jag trodde han hade lämnat henne men det visade sig att han dog och brandkåren försökte släta över det. 

- Jag förstår. Men är det säkert att du inte bara inbillar dig då? Hon kanske tycker det är okej. Du kunde ju inte veta hur det låg till. 

- Men du förstår inte! Jag såg på henne att det inte var okej, hon hatar mig! Jag kommer aldrig få henne nu! Jag gjorde bort mig totalt och nu har jag förlorat min chans. Jag är kär i Lovisa men nu är allt förstört! Jag har förstört allt! skriker han och lägger på. 

- Donovan?

Här kommer del två i Ljungberg legacyn. G1 står för Generation 1, när Lovisas barn blir ungdomar kommer jag att börja på Generation 2. 

Del 2

Dagarna gick långsamt för Lovisa. Dagen efter mötet med Adam på stranden hade han ställt in dejten de skulle ha samma kväll. Hans syster hade blivit plötsligt sjuk och Adam var tvungen att åka till henne. Han visste inte hur länge han skulle vara borta, det kunde ta veckor innan läget var stabilt igen. Lovisa mailade dagligen med Adam och all vaken tid tänkte hon på honom, trots att de spenderat så kort tid tillsammans. Direkt efter jobbet tog hon sig alltid till stadens bibliotek för att kolla sin mail. 

Adam ringde även så ofta han kunde, ibland pratade de i timmar utan att tröttna. Efter några månader hade de utvecklat ett riktigt förhållande trots att de bara träffats en enda gång sen gymnasiet. Lovisa saknade Adam otroligt mycket och tänkte knappt på annat än dagen de skulle få se varandra igen.

Han hade äntligen gett henne ett datum då han skulle komma tillbaka. 

10 dagar kvar, tänkte Lovisa. Det är bara tio ynka dagar kvar! Sen får vi vara tillsammans!

Tio dagar passerade och vips så stod dem där på stranden igen. Denna gång var de inte främlingar utan det motsatta, de var kära. 

- Jag har saknat dig så otroligt mycket att jag inte ens kan beskriva det med ord! 

- Jag har saknat dig med, du anar inte vad jag längtat efter dig, svarar Adam.

Lovisa tittar in i Adams kastanjebruna ögon. Hon bestämmer sig snabbt, det är nu eller aldrig!

- Kom, vi åker till poolområdet, säger Lovisa med bestämd röst.

- Ja visst, om du vill det så. Vad drottningen än säger, skämtar han.

När de kommer dit sätter dem sig och tittar på stjärnorna, mest för att Lovisa bad om det. Hon försöker samla mod till sig, tänk om det inte går som hon tänkt sig? Äh, jag håller ju på att förändra mig själv, då måste jag även ta risker, tänker hon.

De sitter där tills det blir ljust, hela natten har Lovisa grubblat på hur hon ska göra. 

- Vad funderar du på? undrar Adam. 

- Ingenting, svarar Lovisa och ler. 

För nu har hon bestämt sig. Hon drar bestämt upp Adam på fötter och stoppar handen i fickan. 

- Vill du gifta dig med mig? frågar Lovisa med skakig röst.

- Ja, JA! svarar Adam. 

- Du tycker inte det är för tidigt då? undrar Lovisa.

- Nej inte alls, under dessa månader har jag insett att du är den enda jag vill vara med.

- Här, sätt på dig ringen. Min fästman, tillägger Lovisa leende. 

- Med nöje, svarar Adam och ler tillbaka. När ska vi gifta oss då?

- Vad sägs om ikväll? Möt mig vid stranden, svarar Lovisa. 

När de kommer till stranden samma kväll gifter de sig, helt ensamma med endast havet som vittne. 

- Det här är verkligen allt jag drömt om, säger Adam. Bara du, jag och stranden. 

- Ja, det här är början på något stort, det känner jag på mig, svarar Lovisa. 

- Nu är vi gifta, min fru.

- Ja, jag antar att du flyttar in hos mig då? Jag bor närmare stan. Jag måste dock varna dig om att det kan bli lite trångt.

- Gärna, jag har velat flytta länge. Ditt hus kan knappast vara mindre än mitt, svarar Adam. 

Innan de beger sig till sitt gemensamma hem kysser Lovisa Adam. Hon är redo att börja sitt liv som gift, med någon hon aldrig trott att hon skulle falla för. 

Min första historia här på bloggen får bli en Legacy. Det är faktiskt min första legacy någonsin, även fast jag spelat the sims i många år. Den börjar med Lovisa Ljungberg, en ung kvinna som flyttar till Sunset Valley för att förändra sitt liv. 

Del 1

Här låg Lovisa nu, funderandes över livet. Hon kunde inte sova, för många tankar snurrade runt i huvudet.  Hon hade lämnat sin pojkvän, sitt jobb i en djurbutik och sin lägenhet för att börja om på nytt. Men vad hade hon gett sig in på? En sovsäck, ett kylskåp och en toalett var allt hon hade i sitt minimala hus. Hon flyttade för att hon hade blivit erbjuden ett jobb på stadens polisstation. Att bli en dynamisk DNA-profilerare var hennes högsta dröm men var det värt uppoffringen? Förhållandet mellan Lovisa och Casper, som hennes ex pojkvän hette hade varit på väg utför länge men hon hade aldrig haft mod nog att lämna honom förrän nu… Föräldrarna ville hon inte ens tänka på. Aldrig att hon skulle förlåta dem för vad de gjort mot henne. Ett nytt liv, en ny stad. Ja det ska nog bli bra tänkte Lovisa. Hon hade helt rätt, men också otroligt fel...

Den första jobbdagen är slut och Lovisa beger sig till stadens Poolområde. Första dagen gick hyfsat men arbetskamraterna kollade märkligt på henne. Bristen av dusch hemma gjorde att hon stank något otroligt. Med en olustig känsla i magen byter hon om och tar ett dopp i poolen. Hon känner sig fortfarande inte ren och bestämmer sig för att åka till stranden och bada istället.

På andra sidan stan står en man och äter glass. Han är väldigt glad i mat och avskyr träning. Hans motto lyder "Träning är för mesar". Adam heter denna man, och just denna dag har även han bestämt sig för att åka till stranden.

Båda två promenerar längs vattnet innan de plötsligt stöter in i varandra. Lovisa kollar förvånat upp från marken.

- Nej men herregud, utbrister Lovisa när hon ser Adams bekanta ansikte. 

- Känner jag dig? frågar Adam undrande medan han granskar henne noggrant. 

- Det är ju du, Adam! Vi gick i samma gymnasieklass, minns du mig inte? svarar Lovisa. Så fort hon sagt det ångrar hon sig. Tänk om han inte minns henne? Hon var trots allt ganska osynlig i plugget. 

- Lovisa! Det var inte igår, skrattar Adam. Vad gör du här? 

- Jag bor här nu, jag flyttade in igår, svarar Lovisa. 

- Jaha, själv har jag bott här sen studenten mer eller mindre, mina föräldrar flyttade hit och då jag inte hade någonstans att bo fick jag flytta med. Nu bor jag här och..... 

   Lovisa lyssnar inte, hon är alldeles för upptagen med att tänka tillbaka på henne och Adam i gymnasiet. Hon hade varit förälskad i hans bästa vän, Casper som hon sedan flyttade ihop med efter gymnasiet. Adam hade hon aldrig varit intresserad av då han var liten och blyg. Casper däremot, han var utåtriktad och lite farlig. Alla tjejer i klassen ville ha honom, men han hade valt henne. Om hon bara hade vetat vart det skulle leda...

- Hallå, är du okej? Adam drog tillbaka henne till nutid. 

- Ja absolut, jag är lite sliten bara. Hade min första dag på jobbet idag.

- Oj då, hur gick det? undrar Adam.

- Helt okej, jag har ingen dusch så jag luktade hemskt och ingen ville prata med mig. Så bättre än förväntat, skämtar Lovisa.

- Ja det låter som en underbar arbetsmiljö, skrattar Adam. 

- Absolut, jag kunde inte vara lyckligare, säger hon skämtsamt. Vad jobbar du med?

- Jag är brandman, jag är i början av min karriär men jag håller på att jobba mig upp. Snart är jag chef ska du se, skämtar Adam. 

- Ja det tror jag säkert, du har ju fysiken för det i alla fall. Hon skämtade, men Adam tog det som en komplimang. 

De pratar på om allt möjligt, gamla minnen från högstadiet, intressen, livet i Sunset Valley, familj. Ja allt mellan himmel och jord. Lovisa börjar gilla Adam mer och mer trots att han gått ner sig rätt rejält sen gymnasiet. Utseende kanske inte är allt? Hon ser på honom att han blir förlägen när de pratar om gymnasietiden, var han kanske förälskad i henne? Äh, tänker Lovisa, jag var ung och dum då, ingen man borde gillat. 

Han är ganska snygg när man tänker efter, intalar sig Lovisa. Kanske borde jag valt honom istället för Casper?

Jag kan verkligen larva mig och skämta med honom utan att han dömer mig, det är något jag aldrig kunde med Casper. Hur kan två bästa vänner vara så olika? 

- Du är så härlig Lovisa, vet du det? säger Adam plötsligt.

- Tack, svarar hon och rodnar.

- Vänta, jag har något till dig, säger Adam och tar fram ett paket. 

- Va, är det till mig?! utbrister Lovisa förvånat.

- Ja, såklart, skrattar Adam. Öppna det!

   Lovisa öppnar paketet och inuti ligger en... bikini?!

- Tack så mycket, men varför har du en bikini med dig?

- Jag köpte den som present till min syster, men jag vill gärna att du följer med mig till en speciell plats och du lär behöva den där. 

- Jaha, vart ska vi då? frågar Lovisa.

- Du får se sen, skrattar Adam. Vi ses imorgon klockan 7 utanför Polisstationen, och glöm inte bikinin. 

  Lovisa vet inte vad hon ska svara, hon känner ju knappt Adam. Ändå är han så tilldragande...

- Okej visst, imorgon klockan 7, svarar hon. Gör mig inte besviken, fortsätter hon med ett kryptiskt leende. 

  Sedan vänder hon på klacken och går hem, förväntansfull inför imorgon.